Underskattat normaltillstånd?

Den första mänskan med ADHD

var nog den som ville se

vad som fanns bakom kröken

trött på stammens normer

sökte hen andra former

och såg världen under försöken..

Avstressat Hellvi..

Vi lever i en märklig tid
där vi förväntas veta
allt som ska ske framvid
och hur vi kunskap ska leta
men tankar går sin egen gång
och en genväg kan bli ganska lång..

Valkommentar

Så fick vi oss ett resultat till slut
från det stora Landet i väster
en färgstark huligan kastas ut
och in kommer den som bäst är
för att delta i global utveckling
i stället för skarpare gränstäckning..

Revenge..

Vi har ju under ganska lång tid

kontrollerat allt smått och gott

men när nu ett minimalt virus tar vid

blev det akut och fasligt brått

att rädda vacklande monetära värden

istället för respektera den biologiska världen

att vi bekämpat det lilla livet slår nu tillbaka

när vi nu får naturens motdrag smaka..

Min Massgaist

När massgaisten peinar u viden jär släut
u bil’n int’ startar u man int’ träustar ut
man vresar u vidd int’ va gild
-Da skeinar en solstråle så goar u mild
bare en sekund, ellar um de va täu
så va dei nuck vackart, helt apropå
Da sag ja att vintarn den gleidar
precis sum förr i alle teidar
U eiar di åinar u rävar far mat
de bleir ti vake båd’dagar u nat
sen ska dei sås sen lages u slås..

Bengt Edvin har spolat fejan…

Har återgått till till den gamla grejan

med betraktelser ur det prestigelösa livet

där tanken svävar fritt före ordet

och förmedlas blott genom gamla keybordet

vad kan det bliva av detta tro

tjaa, ingen vet, och trots allt kan det bero..

Tomtens riktiga jobb..

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar, förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta
över en underlig gåta.
För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
”nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta” —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.
Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sels och pisk och töm
Pålle i stallet har och en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —
Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.
Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.
Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men vartifrån
komma de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.
Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.
Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Viktor Rydberg

Oe bröien

Här under heden vid skogens kant

finns det en brya som en sorts garant

stensatt sen urminnes tid

att hålla vatten i nödvändig frid

det är en sällsam frid där

som ro till en stressad själ bär..

 

 

Seifhäll

Att stanna till här en fundersam stund

och betrakta havsnivåhöjningen

med alla dess blottade revlar och grund

ökar lite grann förvåningen

att en del inte lärt sig nått

efter all utbildning de har fått..

 

Klimatångest-Bore

Snart så är han här igen
med svalt och nyckfullt kynne
månntro han tar en annan sväng,
det hör ju liksom till hans lynne
Men Bore är ju väntad varje år
och ibland gäst ända till vår..